Så ledsen

Ena stunden är jag stark. I nästa så oerhört ledsen.

Du har åkt iväg på semester med henne. Utomlands. Din familj vet om henne. Varför?

Jag känner mig sårad. Utbytbar. Värdelös.

Tårarna bränner bakom ögonlocken. Rädslan får hjärtat att slå. Tänk om ni kommer varandra riktigt nära nu… jag vill inte.

Flera nära dig har sagt vad de tycker om henne. Jag hoppas du lyssnar.

Vill att du ska må bra. Vill att du ska leva. Vill att du ska känna. För en fin, sympatisk och empatisk kvinna.

Jag måste backa. Hålla i mina känslor. Lita på att du lyssnar till ditt hjärta. Svåraste jag gjort.

Ord

Så kom dagen då vi träffades på tu man hand igen.

Du började med att ge mig en kram. Vi pratade om allt och inget. Skrattade.

Efter en stund tog vi tag i det lite jobbigare. Det som hände. Depressionen. Spiralen nedåt. Du flydde. Jag fick sagt det jag ville och behövde. Så även du. Känslor finns fortfarande. Vi vill finnas i varandras liv.

Efter ett par timmar skulle vi skiljas åt. Då slutligen sa du det jag redan visste: jag träffar någon. Orden som bränner extra hårt.

Är du kär i henne? Jag tror kanske jag börjar känna nåt… sa du.

Samtidigt som du håller min hand i ett fast grepp sen en stund tillbaka och inte släpper taget. Känslorna flödar.

Lång varm kram innan vi skiljs åt.

Veckan

Kommer han?

Det är tur jag känner honom. Tidsoptimisten. Undrar just om han ens hinner svänga förbi idag…

Väntar på att han ska höra av sig. Känns bekant på nåt sätt. Fast ändå helt annorlunda nu.

Idag är tanken att vi ska ses och prata. Känns trots allt bra. Hoppas bara han inte kommer vid 22… Trött i ögat redan..

Vad som behövdes

Var en stund i naturen. Gnisslande träd. Ekorre. Svanar. Blåsippor. Slingrande stigar i skogen. Vitsippor. Fjärilar. Tussilago. Havsluft. Sol i ansiktet. Känslan av vår i luften. 20°

Till din himmel

Ett steg i sänder och en tro
att detta liv får ha en bro
en bro över tid och över rum
där år och dagar ryms i en sekund

Där i din himmel bortom sekel av skimmer
Längre än ögat når, än jag förstår
väntar du på mig
Och när tiden är inne, när livet blir till ett minne
Hittar jag vägen fram till evighetens land och till dig

Av alla tecken man kan få
Från nån vars klocka slutat slå
Lyser det starkaste just nu
För lugnet som jag fått hade du

Där i din himmel bortom sekel av skimmer
Längre än ögat når, än jag förstår
väntar du på mig
Och när tiden är inne, när livet blir till ett minne
Hittar jag vägen fram till evighetens land och till dig

När tiden är inne, när livet blir till ett minne
Hittar jag vägen fram till evighetens land och till dig

Överflöd

Av känslor….

Vaknade med minnet om att det är mormors dödsdag. 7 år har gått sedan jag sist höll hennes hand.

Känslorna flödar.

Väl hemma igen kom tårarna strömmande. För alla möjliga saker. Saknaden. Längtan.

Sårad. Varför ville han inte ha mig? Vad gör jag för fel?

Hade behövt mormors famn och goda råd.

Han med flickvän

Vet inte riktigt vad vi håller på med. Men har får det att bränna till i hjärtat.

Vi pratar och skriver. Men vet båda med oss att det är farligt.

Hatar otrohet.

❤

Jag gråter inga tårar för dig längre. Jag har ett sargat hjärta.

Mina ögon glittrar inte alltid. Ögonen är själens spegel. Min själ sörjer.

Konstig känsla i magen. Det gör ont.

Jag låter mig känna. Jag andas.

Snart ska jag le och leva igen. Med eller utan dig. Min kärlek.

Årets första

Blåsippor