Omtumlande

Det har varit några dagar då det har varit känslomässig berg- och dalbana. Så som det ofta blir vid dödsfall och minnesdagar.

Jag har mest tillåtit mig att vara. Andats. Gråtit. Promenerat. Suttit. Tänkt tillbaka. Sett framåt. Läkt.

En ängel

Mitt hjärta brister. Tårarna rinner. Det är ofattbart. Du min fina älskade kusin finns inte längre. ❤

En kämpe som tagit sig igenom så mycket i livet.

Jag tänker på alla våra fina minnen.

Just nu gör det ofantligt ont.

Jag saknar dig.

Inget värd

Du är värdelös. Inte värd nåt. Tankar som kommer fladdrande. Slår ner mig fullständigt. Jag blir matt, orkeslös, viljelös… jag blir någon annan.

Jag tillåter mig att rasa ihop som en boll. Mår skit. Och ger nästan upp hoppet…. om allt.

Långt inne finns viljan. Den där glöden som inte riktigt vill slockna.

Vilar i det tysta. Fångar en tanke här och där. Ser något tecken. Tar tag i mig själv. Plötsligt är det något som ruskar om mig. Kom igen nu. Du vet bättre.

Promenad till skogen. In bland knarrande träd, vind i trädtopparna och lugnet. Hjärtat pratar. Tankarna stillas. Sakta kommer svaren. Jag är inte värdelös, har bara en dag med låga energier. Det är helt ok.

Hemma igen sjunker jag ner på altanen på en filt. Fikar och ger mig själv lite kärlek.

Ta det lugnt. Det löser sig.